gurglagura

bygga gitarrformade objekt


Lämna en kommentar

3. Liggande eller ståendes?

Jag kan nästan ingenting om trä.

Det är förstås inte det bästa utgångsläget om man ska bygga en gitarr, men jag tar det med jämnmod.

Det finns massor med folk som kan massor om trä, experter.
Självutnämnda eller certifierade, vissa med imponerande bakgrundskunskaper.

De är ändå inte överrens.

Jag kanske törs säga med viss reservation att man torde vara överrens om att en topp tillverkad av 2,2 mm kvartsågad gran med stående ådring kommer låta bättre än ett lock tillverkad av 21 mm spånskiva i de allra flesta fallen. Men längre än så törs jag inte gå med min ringa kunskap. Jag har ingen aning om vad som kommer låta bättre eller sämre.
Det spelar heller ingen större roll just nu. Jag följer en bok och bygger på så sätt som receptet anger.

Det finns dock många som både törs, kan och gärna går längre.

Önskvärt för finsnickare är kvartssågat virke, det är ingen hemlighet eller större kunskap att inhämta.
Köper man ämnen till locket är det kvartssågat med stående ådring, det är nån slags branschstandard.
Men köper man kvartersågat ämne till beribbningen och balkar kan man själv bestämma riktningen, d v s om man vill ha stående eller liggande årsringar när man själv dimensionerar ämnet.
Jag funderade inte nämnvärt på det när jag började hyvla upp mitt virke , utan tog av bekvämlighet den lättaste vägen för att kunna såga upp det.
Mina bygginstruktioner nämnde det inte heller. Utan fokus var på själva formen på ribban och dess dimensioner.

Det var när jag limmat in ribborna och formade dem i går som det slog mig att det faktiskt gått att ha dem på den andra ledden om jag dimensionerat upp bitarna annorlunda. Mina ribbor är alltså med liggande ådring.  Nyfiken på om detta kunde spela någon roll bestämde jag mig för att googla i ämnet.

Se! där fanns det inte bara en tvärsäker åsikt om vilken riktning ribborna skulle ha.  Olika män propagerade för bägge varianter på ett närmare fanatiskt sätt. Liggandes! Ståendes!  Mittimellan med 45 grader ska det vara för det hade minsann Gibson ellerMrtin 1954, jo jo!
Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana vilka fantastiskt starka känslor och engagemang denna lilla detalj
(som kanske inte är en sån liten detalj, jag vet inte) har orsakat. Det finns sida upp och ned på gitarrforum världen över där detta tjafsas om.

Rent generellt är man är inte i koncensus på många punkter. Inte om vilken riktning trät skall ha. Vilken art som är bäst, eller hur tjockt det skall vara för den delen. Poängen är naturligtvis att det finns flera sanningar beroende på vad man vill åstadkomma och för vem.
Men vissa, och här pratar jag om människor som faktiskt skrivit böcker i ämnet och framstår som någon mån av auktoriteter på området framhärdar att det just skall göras på ”deras” sätt.  Jag finner det märkligt att så många har sån liten ödmjukhet inför detta.
Man är inte ens överens om vad man ska kalla träbitarna om man inte håller sig strikt till deras latinska namn.
Pröva att söka på Jakaranda, Palisander, Rosewood, Rosenträ och se själv.

För att återgå till mina ribbor, så har jag kommit till den slutsatsen att jag i fortsättningen kommer placera mina ribbor med stående ådring av den anledningen att argumentationen för detta ter sig mest logisk och övertygande för mig just i dag. Jag kommer dock inte ligga sömnlös över att Jag placerat de första ribborna liggandes då detta knappast kommer vara det största problemet i mitt bygge

.IMG_2115
Så kan man också göra, men det är inte rätt!


Lämna en kommentar

2. Mer mdf o lite fanértänk

Botten och sargar i gitarren var i laminat. Detta gjordes inte av simpla ekonomiska skäl när Maccaferri-gitarren skapades, utan för att man ville ha ett så lätt och starkt instrument som möjligt. Runt 1930 var detta ny teknik även om det i dag mest förknippas med budgetinstrument.
I oginalreceptet var det oftast (men inte alltid)  Mahogny /Poppel / Rio-Jakaranda

(Kärt barn har många namn, Jakaranda, Palisander och Rosewood är ungefär samma sak, jag kommer skriva lite olika här så det är bäst att hänga med på detta..)

Mahogny är lätt att få tag på breda bitar, det behöver inte ens skarvas. Poppel kan jag glömma. Får ersätta det med nåt annat, börjar med Abazi på detta bygge.

Rio-Jakaranda (eller Brasiliansk rosewood som det brukar stå i svenska annonser) är NO NO nuförtiden. Indiskt får jag tag på, men bestämmer mig
för att inte offra för dyrt trä om allt skulle gå helt åt skogen, tar valnöt istället.

Till botten (och även sargar) skall min gitarr alltså bestå av, inifrån och ut: Mahogny / Abazi / Valnöt lagda om lott som plywood. Tjockleken på vart fanér ligger runt 0,6 – 0,8 mm. För att limma ihop fanéren behövs två plattor med gitarrformens outline + någon centimeter. Med blyertspenna i centrumhålet på en bricka förskjuter jag linjen utåt och får en ny kant att såga efter – det spelar egentligen inte så stor roll hur formen är, bara den är större än det tänkta instrumentet.

iphonebilder 692

Jag sågar ut två sådana plattor med sticksåg och klär dem sedan med vaxduk för att inte riskera att limmma fast själva faneret i mdf:en. Tyvärr hittar jag inga klammer, utan tejpar fast det så länge. Snyggt ska det va!

IMG_2023

IMG_2024

IMG_2025


Lämna en kommentar

1. Man börjar nånstans… mdf i drivor

En Djangogitarr är ett fantastiskt instrument. Vackert, lätt, uttrycksfullt, sensuellt. Kapabel att med lätt röst sjunga fram de mest poetiska toner eller ryta fram det vildaste moll6vrål världen skådat. I idealefallet!  Tyvärr finns det en uppsjö skitinstrument som liknar the ”real stuff” men inte innehåller någon substans, jag har ägt ett flertal av dem. Givetvis existerar det fantastiska exemplar som gör mig gråtfärdig av åtrå, men de är dyra och långt ifrån varandra. Någonstans har jag blivit så fascinerad av denna gitarrs väsen att jag måste bygga den själv för att verkligen kunna förstå den. Jag planerar inte att bara bygga en, utan flera. Jag räknar kallt med att de första kommer bli tämligen misslyckade eller i alla fall ” kunnat blivit lite bättre”. Innan jag kan börja bygga mitt första egna instrument måste jag tillverka lite mallar och formar. Rätt många faktiskt.
Det första blir att etablera kroppsformen. Jag väljer att göra det på en bit masonite.
Plexiglas är vanligt också, men masonite funkar för mig då formen inte kommer användas som fräsmall. Jag skriver ut kroppsformen i skala 1:1 på papper och skär ut så noga jag kan, 1mm tunn linje visar sig vara bredare än man kan tro…
Därefter limmar jag utskriften på masoniten o sågar ut den på bandsåg och efterformar med filar och slipduk – Lätt som en plätt!

masoniteformeniphonebilder 461
Två simpla bilder, i realiteten tog det mig en vecka innan jag hade scannat in bild, storlekskorrigerat, skrivit ut, skurit ut den, skurit ut en ny bättre, limmat på den, sågat, slipat, jämförd, putsat och klurat från start till färdig mall.

iphonebilder 464
Från mallen gör jag två” formelement” som får tjäna som fräsmallar. Totalt 18 bitar ska fördelas på formarna : en lamineringsform och en byggform.

iphonebilder 463

iphonebilder 465

iphonebilder 668
iphonebilder 667

Det är ett rätt tråkigt och skitigt jobb. Att fräsa rent alla delar tar ruskig tid och dammar ner. Jag drar mig för det och pallar aldrig längre än att tillverka fyra åt gången.

iphonebilder 575iphonebilder 578

Fräs, fräs – fräs ur näsan! Det är äckelmdf överallt! kläder, hår, öron, i kaffet!

iphonebilder 666
Till slut kan jag börja limma ihop delarna, men vi pratar månader här innan jag orkade fräsa allting klart. Gitarren ska vara kul att bygga så detta moment har klarats av enkom när jag haft lite energi över. Med en bordsfräs och lite smartare layout och kontursågning hade man kunnat minska materialet att fräsa och göra själva fräsandet effektivare.